Irén2010 – Vandring Mat och Mys i jämtlandsfjällen

Irén 2010 – Södermalms scouter i fjällen

Vandring Mat och Mys.

Södermalms scouter tog tåget till Åre/Duved och tillbringade en vecka med Scouternas fjällstation på Mullfjället som bas.

Läs också berättelser från Oskar, Alexandra, Emma, Augusta, Gustav, Nathalie, Julia och Felicia i artikeln längst ner

Läs artikeln om vårt läger skriven av scoutföräldern Anna Lytsy:

Vandring, Mat och Mys för Södermalms scouter på fjälläventyr

Vad ska hända nästa sommar? Frågan ställs efter varje läger. Någon kom på att det finns en scoutägd fjällstation att hyra och i slutet av juli 2010 deltog 75 scouter och ledare, familjemedlemmar och vänner i ett vandrande fjälläventyr med Mullfjällets scoutstuga några kilometer från Duved i Jämtlandsfjällen som bas.

– Frågan var vad vi skulle planera för aktiviteter för så pass många barn och ungdomar där många aldrig hade varit i fjällen förut, säger Mårten Lindskog, förälder och lägerchef. En del av svaret blev en studiecirkel för Södermalmarnas samtliga scoutledare under vintern och våren, där man både satte sig in i och testade det nya program eller ”läroplan” som Scouterna i Sverige formulerat.

– Vårt övergripande mål med scoutverksamheten är ju att utveckla barn och ungdomar genom att ge dem olika slags uppgifter och utmaningar där de testar sina gränser, och genom ett stödjande ledarskap. Nu formulerade och planerade vi aktiviteterna på lägret utifrån det, säger Mårten Lindskog.

Frågan om vad Södermalmsscouterna skulle göra i fjällen när de väl kom dit besvarades genom att barnen och ungdomarna fick sätta sig in i vad ett fjälläventyr skulle kunna innebära och utifrån det formulera respektive sommarönskemål, vilka slutligen kunde sammanfattas med orden Vandring, Mat och Mys. Scouterna fick till exempel göra en målning föreställande fjällen och vad de skulle vilja göra där.

Och vandring, mat och mys har det blivit, på olika sätt och olika svårighetsgrad för utmanarscouterna som är äldst, äventyrsscouterna, upptäckarscouterna och de yngsta, spårarscouterna.

Utmanarscouterna, som är mellan 15 och 20 år gamla, anlände till fjällstationen på lägrets första dag och begav sig under den andra ut på en vandring där de planerat att sova på fjället i två nätter. Vad de inte planerat var en dimma så tjock att de bara kunde se några meter framför sig när de vaknade på morgonen efter den första natten på fjället.

– Jag var aldrig rädd, men kände hur beroende jag var av de andra som hade erfarenhet, säger Oscar Elkan, 19 år, som var i fjällen för första gången.

– Samtidigt var det så häftigt. Det är inte så ofta man går omkring i dimmiga skogar utan att veta vad som väntar härnäst. Men det var ju lite grann för att få uppleva sådant som jag åkte med. Utmanarscouterna begav sig således ut på nya äventyr snart nog. Planen var att bestiga Åreskutan och ta kabinbanan ner, men de gick åt fel håll i dimman som dykt upp igen och hamnade på den andra sidan om berget, i Huså.

– Vi förstod att vi hade kommit fel, och visste bara att vi var högt uppe på ett berg med en massa sten, så vi letade rätt på ett ställe där det var lä och satte oss ner och gjorde mat. Och så klarnade det upp! Det var helt fantastiskt vackert och vi kunde orientera oss direkt genom att titta på kartan och identifiera alla sjöar vi såg där nere långt under oss, säger Oscar Elkan.

Ett tredje utmanaräventyr utgjordes av en vandring runt, inte över, Åreskutan –och skedde utan några missöden.

– En märklig grej var att jag hittade mitt myggnät då, som jag hade tappat när vi gick vilse i dimman några dagar tidigare, säger Oscar Elkan som definitivt fått blodad tand vad gäller de svenska fjällen.

– Det har varit riktigt riktigt spännande att komma hit. Eller rent av fantastiskt. Jag vill absolut komma tillbaka och klättra mer. Jag har blivit fångad av fjällen: stillheten, friheten, de ljusa nätterna, renar och hjortron…

Äventyrsscouterna, tolv till 15 år, var de som tillsammans med två ledare gjorde den längsta vandringen, utsatte sig för de tuffaste strapatserna och verkligen testade sina gränser. Äventyrarna började med att gå av tåget redan i Åre, vilket betyder en station tidigare än alla andra, och vandrade sedan över Åreskutans topp till scoutstugan, vilket innebar fyra nätter i tält – liksom i både regn och hård blåst – uppe på fjället.

– Allt blev blött redan första dagen och vi frös och frös och sov jättedåligt, säger Alexandra Sandén, 13 år.

Äventyrarsscouterna fick förutom blöta kläder dessutom bland annat hantera tältdragkedjor som blåste upp på nätterna, knottinvasioner och en avblåst, bärande tältpinne som de till slut lyckades ersätta med en kvarglömd pistdito.

– Under den här vandringen hände det för första gången att jag längtade hem från ett scoutläger. Allt var jättejobbigt och kändes meningslöst. När vi tjejer vaknade den sista morgonen ville vi inte leva mer, säger Alexandra Sandén.

I efterhand vill dock varken hon, Emma Jatko eller Augusta Svendsen ha den strapatsrika fjällvandringen ogjord.

– När man väl kom fram var det helt klart värt det, säger Alexandra Sandén.

– Det jag minns bäst är när vi hittade en jacuzzifjällbäck och badade i den. Det var kallt, men det fanns både ett vattenfall och en rutschkana och det var helt fantastiskt, säger Emma Jatko.

– Och när vi kom hem så fick vi duscha och basta och blev ompysslade med fotbad och mys, säger Augusta Svendsen.

Äventyrsscouterna fick dessutom pröva på forsränning i Indalsälven vid Ånnsjön efter att ha hämtat sig från sin vandring någon dag.

– Man hade våtdräkt och hjälm och det var sjukt kul. Då kände man verkligen att livet lekte, säger Alexandra Sandén.

Svearna, i åldersgruppen tio till tolv år, ägnade en del tid på fjällstationen åt att förbereda för sin vandring. De lagade och torkade till exempel köttfärssås som de sedan hade med sig på fjället.

– Vi gjorde en vanlig sås och la in den i ugnen över natten. Morgonen efter såg den ut som russin eller kaffe, säger Gustav Brändemar, tolv år.

– Ute på fjället blandade vi den med vatten och värmde den. Den smakade ungefär som vanligt då, fast inte så mycket tomat.

Svearna vandrade tillsammans med två ledare och tillbringade tre nätter på fjället. De började sin vandring med ett bad i en mindre fors.

– Det var rätt coolt och vackert på något sätt och på en del ställen kände man i benen hur strömt det var, säger Gustav Brändemar som bara hade varit i fjällen under vintertid förut.

– Det bästa var själva vandringen, att gå omkring. Man såg så mycket, som till exempel coola minivattenfall överallt. Det har varit jättekul, och vackert.

De yngsta barnen, spårarscouterna som är åtta och nio är gamla, bodde liksom de andra i tält invid scoutstugan och fick uppleva Mullfjället i både solsken och regn genom lekar och aktiviteter av olika slag. Att hålla ordning på sina såväl torra som våta kläder och ibland kladdiga, ibland rena tallrikar och bestick kräver också sitt av så pass små barn.

En av lägerdagarna tog spårarscouterna tillsammans med ett antal ledare och föräldrar tåget en station till Åre och därefter kabinbanan upp på Åreskutan, för att sedan vandra upp till toppen 1 420 meter över havet. När de närmade sig målet kom dimman, och på nervägen ett häftigt regn som nästan övergick i hagel. Alla blev mer eller mindre våta och många frös. Det gick inte att missa fjällets -och fjällens över huvud taget- budskap: detta är på riktigt.

– Det var roligt att åka den där typ hissen upp på berget, säger Nathalie Olsson, nio år.

– Och häftigt att vara så högt upp, säger Felicia Olsson.

– Man fick liksom göra något man aldrig hade gjort förut och kanske aldrig kommer att göra igen, säger Nathalie Olsson. Det kändes wow liksom att vi kom upp på toppen och inte gav upp fast en del hade dåliga kläder.

– Det var kul att klättra i regn och dimma när man inte såg något, fast när vi hade kommit upp på toppen var det tråkigt att man inte kunde se, säger Julia Olsson.

Petra Sintorn är ledare för äventyrsscouterna, ordförande i Södermalms scoutkår och både trött och mycket nöjd på lägrets sista dag.

-Jag både hoppas och tror att de som varit med här bär med sig en stor upplevelse som varar i många år. Jag önskar att alla kommer att minnas både gemenskapen med kompisarna och att man var med om ett riktigt äventyr tillsammans, som man kanske egentligen inte hade trott sig om att klara av, säger hon.

– Jag tycker att det är häftigt att alla faktiskt har fått vara med om det, utifrån sin ålder och sina förväntningar på vad ett äventyr kan vara för någonting.